Idag fick jag en kommentar som jag funderat lite över, dels vad den står för och dels om jag borde ta åt mig.

"Allvarligt talat!
Har du bara ett barn eller? Varför ska du skriva så jättemycket om honom så det liksom framställs att han är viktigast i världen?
Är inte dina döttrar värda lika mycket eller?

SKÄMS!!!!!"


Alla som känner mig och som har följt min blogg under längre tid vet att det inte skrivs mer om Snumusen än om Malla och Snöflingan. Att jag under en period skriver mer om ett av barnen innebär i alla fall inte för mig att han eller hon är mer eller mindre viktig. Utan det handlar mer om vem som för stunden och ögonblicket hamnar mest på bild. Mina barn är lika viktiga för mig och det vet de och det vet jag, men du som skrivit kan uppenbarligen inte känna varken mig eller mina barn.
För mig handlar inte mina barns värde om vem som hamnar mest på bloggen, utan hur jag uppskattar dem i vardagen.
Jag kan med andra ord konstratera att nä jag ska inte ta åt mig för jag anser inte att det är substans i innehållet på kommentaren. Dock tycker jag att anonyma inlägg är hemskt tråkiga, jag har inget problem att ta kritik om den är saklig och den som säger det står upp för sig själv och vågar säga vem man är.
Min blogglusta fick däremot sig en knäck, för varför bloggar jag? Jo för att dela med mig till dem som känner mig och min familj, till vänner som finns på avstånd och inte kan se vad som händer här hemma. Dock har det sista tiden varit knappt med både inlägg och tid och nu vet jag inte om jag överhuvudtaget känner för att fortsätta....
Vi får väl se vad som händer....

Vi borde ha haft stormsljus