är inte lätt. Som representant för svensk äldreomsorg ser jag mycket och det berör ju alltid men när det kommer en nära så berör det alltid mer. Min farmor har det jobbigt. Hennes kropp har börjat säga ifrån och det är inte lätt när man inte själv är beredd på det. Det är svårt att stå brevid och veta att hon kan få hjälp men vad gör man när hon inte vill. Hon vill inte ha larm, hon vill inte ha hjälp utifrån men vem ska hjälpa henne? Jag känner en jätte frustration. Jag vill ju hennes bästa. Men varken min tid eller ork kan finnas där för henne i det vardagliga . Däremot kan jag hjälpa henne att få den hjälp hon behöver. Jag vill inte vara den som städar till henne, jag vill inte ta hand om hennes skitiga tvätt. Jag vill inte att hon ska bli liggandes om hon ramlat. Jag vill vara den som hälsar på henne, går ut med henne, följer med henne till sjukhus när hon behöver det, jag vill veta att hon är trygg när hon har ramlat att där kommer någon som hjälper henne upp. Jag vet att det finns de som kan hjälpa henne med allt det praktiska så kan vi anhöriga göra det som är mysigt med henne.
Snälla farmor....